Foto: Christer Andersson
Latinskt namn:
Alcedo atthis – Släktnamnet kommer från grekiskan Halcyone. Enligt grekisk mytologi var det namnet på en kvinna som förvandlades till en kungsfiskare, och atthis betyder ”en vacker kvinna från Athen”.
Typiska kännetecken:
Ca 17-20 cm. Vingspann ca 25 cm. Kort stjärt, kompakt kropp, kort hals, stort huvud och oproportionerligt lång näbb. Grönblå ovansida och hjässa. Undersidan orangefärgad. Vit fläck på hakan och sidan av halsen.
Finnes:
Skåne, Småland och Östergötland. Förekommer även i övriga Götaland, Svealand och sydöstra Norrland men saknas på Öland och Gotland.
Äter:
Småfisk.
Läte:
Locklätet i flykten ett kort och vasst visslande ”zii”.
Häckar:
Bohåla längst in i en 60-90 cm lång tunnel som paret tillsammans gräver i en brant sandbrink. Lägger normalt fem till sju vita blanka ägg. Båda föräldrar ruvar i omgångar om dagen men bara honan på natten. Äggen kläcks efter cirka tre veckor. Ungarna stannar i boet vanligtvis i ungefär 24–25 dagar. När ungarna lämnar boet är de genast självständiga. Två till tre kullar per år.
Viktiga förutsättningar för att kungsfiskaren skall trivas är stillastående eller långsamt rinnande vatten samt sandbrinkar som stupar brant mot vattnet.
Trots sin färgstarka fjäderdräkt kan kungsfiskaren vara svår att få syn på. När den spanar efter fisk sitter den upprätt, ofta mycket stilla på en gren som sticker ut över vattnet. Ibland ryttlar den innan den dyker lodrätt ner i vattnet. Kungsfiskaren måste äta cirka 60% av sin kroppsvikt varje dag. Dess flykt är snabb, rak och sker ofta lågt över vattenytan.
På vintern drar de sig undan is och snö och förekommer då oftare vid t.ex. åmynningar närmare kusten där isen inte lägger sig. De flesta svenska kungsfiskare flyttar mot sydväst, framför allt till Danmark och Nederländerna.
Den svenska populationen av kungsfiskare finns i utkanten av artens utbredningsområde vilket bidrar till att antalet häckande par i landet kan variera mycket mellan olika år. Kungsfiskaren är dessutom mycket känslig för kyla vilket gör att beståndet kan minska kraftigt under långa och hårda vintrar.
Källa: Wikipedia