Foto: Christer Andersson
Latinskt namn:
Calidris ferruginea – Släktnamnet ”Calidris” är ett ord som Aristoteles använde för små vadarfåglar som lever vid vattnet. I vetenskaplig litteratur gavs namnet ”Calidris” ursprungligen åt sandlöparen. Artnamnet, ferruginea, betyder rostfärgad.
Typiska kännetecken:
Ca 20 cm. Vingspann ca 40 cm. Svagt nedåtböjd näbb, vit undergump. Vuxen i häckningsdräkt är gråspräcklig på ovansidan och har tegelrött huvud och hals. I vinterdräkt är den ljusgrå på ovansidan och vit på undersidan och med ett tydligt vitt ögonbrynsstreck. Ungfågeln har gråbrun ovansida och vit undersida med svagt rosa bröst.
Finnes:
Oftast utmed kuster och vid våtmarker och myrar under höstflytten juli-september. Häckar i norra Sibirien och övervintrar i bl.a. västra Afrika.
Äter:
Insekter och blötdjur.
Läte:
Locklätet under flykt är korta kvittriga ”tirripp”.
Häckar:
Ingen svensk häckfågel. Bo på marken på tundran i norra Sibirien gärna nära våtmark eller strand.
Vårsträcket passerar Sverige i maj och juni, och arten är då sällsynt iakttagen i Skåne, på Öland och Gotland, i Östergötland, Uppland, Dalarna och i Norrbotten. Spovsnäppan ses mest vid kusterna.
Redan i juni kommer flockarna till tundrahäckplatserna vid Asiens ishavskust. Först åtskilliga dagar efter ankomsten börjar parningsspelen. Snäpporna jagar varandra i snabba kast, än högt, än lågt över tundran. Ibland förenar sig flera par i dessa flyglekar. Liksom andra snäppor kan också spovsnäpporna förfölja varandra på marken, varvid de liksom i flykten låter höra sin drillande sång.
Bona placeras på sydsidan av torrare kullar, där snöfria fläckar bildats. Ofta kan flera bon ligga på några stegs avstånd från varandra. Boet, en fördjupning i mossan eller lavvegetationen, innehåller full kull i juni eller början av juli. Spovsnäppan lägger vanligtvis tre till fyra ägg som honan ruvar ensam. Äggen är olivgula eller brunaktiga med gråbruna, svarta och ljusgrå fläckar. Hannen stannar bara ett par veckor på häckningsplatsen där den försöker para sig med så många honor som möjligt. Sedan ungarna kläckts förs de från de torrare höjderna till sankare områden på tundran där näringstillgången är rikare. Ansatser till flockbildning börjar göra sig märkbara så småningom, och spovsnäpporna sällskapar också regelbundet med den arktiska ljungpiparen. Ungefär en månad efter att hanarna lämnat flyttar även honorna söderut. Efter ytterligare en dryg månad lämnar även ungfåglarna, som i många fall stannar i vintervistet hela första året.
Spovsnäppan söker föda på samma sätt som kärrsnäppan, borrar i ävja och tång efter maskar och larver men plockar också tångflugor, små skalbaggar och små kräfta och blötdjur.
I Finland och Sverige iakttas spovsnäppan huvudsakligen under höstflyttningen, i ganska ringa antal i inlandet men rätt allmänt vid havsstränderna. I Norge är arten sällsynt, men vid Danmarks ebbstränder samlas stora skaror på eftersommaren och hösten. Hos oss påträffas spovsnäppan talrikast vid kusterna runt Gotland, Öland, Skåne och Halland. Till Gotland anländer de gamla spovsnäpporna regelbundet i andra juliveckan. Honor och ungfåglar kommer senare och sträcket pågår till september.
Vid Ottenby har ringmärkta spovsnäppor huvudsakligen hållit en sydvästlig kurs. Övervintringsområdet ligger i Afrika, där arten särskilt vid kusterna är allmän ner till kontinentens sydspets.
Precis som för andra vadare som häckar i norr varierar antalet spovsnäppor beroende på beståndet av lämlar. När lämlarna är få livnär sig t.ex. labbar och fjällugglor bl.a. på vadare istället vilket gör att vadarpopulationerna minskar.
Förr kallades spovsnäppan för bågnäbbad strandvipa.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck