Foto: Christer Andersson
Latinskt namn:
Sitta europaea – vilket betyder, den europeiska trädklättraren.
Typiska kännetecken:
15 cm. En kortstjärtad och kraftigt byggd fågel med förhållandevis stort huvud och lång, rak, mejselformad näbb. Översidan är blågrå och genom ögat går ett svart streck. Undersidan är hos hanen ljus med kraftigt rödbrunt på kroppssidorna och under stjärten. Honan är något blekare tecknad liksom ungfåglarna. Könen nästan lika. Den enda fågeln som kan klättra nedför en stam med huvudet före.
Finnes:
Nötväckan förekommer tämligen allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Den är mindre vanlig norr om Dalälven men förekommer upp till ungefär polcirkeln, glesare i nordväst.
Äter:
Insekter, larver, puppor, spindlar. Under vintern gärna frön och nötter som den samlat i förråd. Flitig besökare vid fågelborden.
Läte:
Mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar.
Häckar:
I gamla hackspettbon och i holkar, vars ingång den kan mura igen med lera till passande storlek. Honan bygger ensam boet med tallbarkflagor som läggs på en bädd av träflis. Honan matas av hanen under ruvningen.
Nötväckan är en av våra mest utpräglade stannfåglar. Så vitt man känner till, lämnar de gamla fåglarna aldrig sina revir. Även ungfåglarna är mycket stationära. Den ungfågelspridning som sker, berör sällan några längre avstånd.
Nötväckan har ökat i antal sedan 1970-talet och samtidigt spridit sig norrut. Eftersom arten är känslig för kalla vintrar tros en anledning till expansionen vara mildare vintrar i Norrland.
Nötväckan går i Sverige under flera namn: i Bohuslän blåspit, på Gotland murspit, i Närke trädrännare, musveta och eremit, ibland också grå hackspett, i Västergötland nötknäppare och nötpacka.
Nötväcka är Blekinges landskapsfågel.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck