Foto: Christer Andersson
Sparvhöken (Accipiter nisus) är en av Sveriges vanligaste rovfåglar, känd för sina snabba utfall, smidiga manövrer genom tät skog och sin specialisering på att jaga småfåglar. Honan är markant större än hanen – en ovanlig könsdimorfism bland fåglar – och detta gör att de kan jaga olika byten och därmed minska konkurrensen mellan könen.
Sparvhöken har korta, breda vingar och en lång stjärt, vilket gör den extremt manövrerbar i skogslandskap. Den adulta hanen har blågrå ovansida och tvärbandad roströd undersida, medan honan är gråbrun med mörka tvärband och saknar rostrött i fjäderdräkten. Ögonen är genomträngande gula och ben samt fötter är långa och tunna – anpassade för att greppa små byten i flykten.
Hane: 29–34 cm, vingspann 59–64 cm, vikt ca 150 g
Hona: 35–41 cm, vingspann 67–80 cm, upp till 300 g
Sparvhöken finns i nästan hela landet förutom i fjällvärlden. Den trivs i skogsmarker, blandad skog och kan ofta ses jaga i närheten av bebyggelse, särskilt där det finns tätt med småfåglar. Många sparvhökar övervintrar i Sverige, särskilt i södra delarna, medan andra flyttar söderut under vintern.
Sparvhöken är ett mästerligt rovdjur. Den flyger lågmält och överraskande genom buskage, häckar och mellan träd, ofta med en snabb dykning eller en blixtsnabb gir i sista stund. Den kan jaga både i luften och nära marken, och anfaller oftast småfåglar som talgoxar, gråsparvar, finkar och trastar. En vuxen sparvhök behöver fånga ca 2 småfåglar per dag för att överleva.
Mindre än 1 av 10 jaktförsök lyckas – men den försöker ofta. Den kan slå ner i fågelbordens närhet vilket gör att den ibland kallas ”fågelbordets skräck”.
Den fångar bytet med klorna och kväver det innan den äter.
Häckningen sker oftast i täta barr- eller blandskogar. Boet byggs av kvistar och fodras med bark och barr. Honan lägger 3–6 ägg i maj–juni och ruvar dem i cirka 33 dagar. Under ruvningen är det hanen som jagar och levererar mat. Ungarna är flygfärdiga efter omkring 3 veckor. De stannar ofta nära boet i upp till en månad efter första flygturen och matas fortsatt av föräldrarna. Syskonrivalitet är vanligt – de starkaste ungarna får mest mat, och svaga ungar kan svälta om tillgången är låg. Det är inte ovanligt att bara hälften av ungarna i en kull överlever till flygfärdig ålder.
Under häckningstiden kan sparvhökar bli mycket aggressiva – de attackerar ibland människor som kommer för nära boet.
Den förväxlas ofta med duvhöken, men är betydligt mindre och har mer spenslig kroppsbyggnad.
Sparvhök läte – ett gällt ”kik-kik-kik”
Honor i norra Sverige är mest benägna att flytta söderut, ofta till Mellan- och Sydeuropa.
Hanar och individer i södra Sverige är mer benägna att stanna kvar året runt, särskilt om vintern är mild och födotillgången god.
Flyttningen sker i huvudsak under september till oktober, ofta på bred front över landskapet. Under flyttperioden kan man se sparvhökar jaga aktivt även under dagen och ibland ta rast i städers parker och trädgårdar.
Sparvhöken är revirmedveten under häckningstid, då varje par försvarar ett eget område kring boet mot andra sparvhökar. Reviret kan vara upp till 3 km i diameter beroende på miljöns struktur och tillgång på bytesfåglar. Utanför häckningstiden är sparvhöken mer rörlig och inte lika territoriell, särskilt under vintern då den följer fågeltätheten snarare än håller sig till ett fast område.
Den häckar ofta år efter år inom samma skogsområde, och gamla bon eller boplatser återanvänds gärna.
Sparvhöken har exceptionellt skarp syn, som är anpassad för att snabbt lokalisera småfåglar och uppfatta detaljer som rörelse bättre än färger. Vilket gör att ett uppflog eller plötslig rörelse avslöjar bytet. Ögonen är stora i förhållande till huvudet och placerade framåt, vilket ger ett bra djupseende – perfekt för exakta beräkningar vid rovdyk mellan trädgrenar.
Allt fler sparvhökar har börjat jaga i tätbebyggda områden. Städer och förorter lockar med:
Fågelbord där småfåglar samlas i hög koncentration. Många buskar och träd som erbjuder smygtäckning. Färre större rovdjur som hotar sparvhöken. En sparvhök kan slå ner på en gråsparv vid ett fågelbord, krocka med ett fönster, återhämta sig och fortsätta jaga. Den har även setts jaga mitt i stadskärnor, mellan bilar och byggnader, med samma elegans som i skogen.
En sparvhök som överlever sina första år kan leva länge, men dödligheten är mycket hög de första levnadsåren:
Medellivslängd i det vilda: cirka 4 år
Maximalt uppmätt ålder i Sverige: över 15 år
Dödlighet första året: upp till 70 %
Trots sin snabbhet och skicklighet är sparvhöken inte utan fiender. De största hoten är:
Duvhöken, som gärna dödar både unga och vuxna sparvhökar, särskilt om deras revir överlappar. Kattuggla och berguv kan ta sovande sparvhökar under natten.
Kråkfåglar som kråkor och skator kan plundra ägg och ungar. Direkt jakt förekom förr i tiden och idag sker dödlighet via trafik, elledningar och glasrutor.
Miljögifter – från kris till återhämtning
Under 1950–70-talet drabbades sparvhöken hårt av bekämpningsmedel, särskilt DDT och PCB. Dessa ämnen ansamlades i näringskedjan och ledde till: Förtunnade äggskal som krossades vid ruvning. Hormonrubbningar, försämrad häckningsframgång. Efter att dessa bekämpningsmedel förbjöds på 1970-talet har sparvhöken återhämtat sig kraftigt. Arten är idag klassad som livskraftig (LC) i Sverige enligt rödlistan och har stabil population.
Källa // Allt om fåglar
