Foto: Christer Andersson
Björktrasten (Turdus pilaris) är en högljudd, aggressiv och social trast som gärna häckar i kolonier och är känd för att försvara sitt bo genom att bombardera inkräktare – även rovfåglar – med avföring. Den förekommer i hela Sverige och är särskilt vanlig i parker, trädgårdar och skogsbryn med björk, rönn och gran.
Björktrasten är cirka 25 cm lång och har ett karakteristiskt fjädermönster:
Grått huvud och grå nacke
Kastanjebrun rygg
Ljus undersida med mörka fläckar på bröstet
Svart stjärt gul näbb och mörka ben
Kraftigt ”upprätt” hållning när den står på marken. I flykten visar den ljusa undre vingkantsband och ett rasslande vingslag.
Björktrastens lockläte är ett gällt och hårt ”tschack-tschack-tschack!” som hörs på långt håll. Sången är däremot kort och improviserad med visslande, raspiga och bubblande toner, ofta framförd från en hög trädtopp.
Den är mycket vokal under våren – inte bara för att locka till sig en partner utan också för att markera revir. Ett av de mest uppmärksammade beteendena hos björktrasten är dess kollektiva försvar. Om en rovfågel som ormvråk eller korp närmar sig ett område med bon, flyger hela kolonin upp och bombarderar fienden med avföring. Det här försvaret är så effektivt att det kan förstöra fjäderdräkten hos angriparen och få den att avvika permanent.
Björktrasten är allätare. Under sommaren består dieten av maskar, insekter, sniglar och larver, men på hösten och vintern lever den främst av bär – särskilt rönnbär. Den samlas ofta i stora flockar i rönnbärsträd.
Häckning, börjar i april/maj
Bygger sitt bo ofta i kolonier i träd, särskilt björk eller gran. Boet byggs av gräs, mossa och lera
Honan lägger 5–6 blåaktiga ägg
Ruvning: ca 14 dagar
Ungarna är flygfärdiga efter cirka 2 veckor
Flera kullar per säsong är vanliga, särskilt i södra Sverige.
Björktrasten är en delvis flyttande fågel. De flesta individer lämnar Sverige under hösten och flyttar till sydvästra Europa (särskilt Frankrike och Spanien). Vissa stannar dock kvar i södra Sverige om det finns tillgång till bär. Under vintern kan de då samlas i stora flockar och rensa ett träd på rönnbär på bara några timmar.
Björktrasten är inte hotad. Tvärtom har arten ökat i antal under 1900-talet, särskilt i urbana miljöer där den anpassat sig väl. Den gynnas av öppna landskap, trädgårdar och fruktträd. Den är skyddad enligt svensk lag men förekommer mycket frekvent i hela landet.
Den är släkt med koltrast och rödvingetrast, men är mer social än sina kusiner.
Den har observerats ta initiativ till samarbete i kolonier, vilket är ovanligt bland trastar.
Vissa individer har setts försvara andra fågelarters bon, vilket tyder på altruistiskt beteende. En flock björktrastar kan ibland attackera katter, hundar eller människor som kommer för nära boet. Vill du ha en färgglad, vaktande och livlig trast i din trädgård? Sätt upp ett rönnbärsträd – det lockar snabbt ett helt kompani björktrastar!
En vinterkrigare med smak för rönnbär
På hösten samlas björktrastar ofta i stora, bullriga flockar för att frossa i rönnbär, hagtorn och andra bär. De är så specialiserade på bär att de ibland äter så mycket att de blir berusade – jästa rönnbär kan påverka deras koordinationsförmåga, vilket lett till att fåglar har hittats ”vinglande” eller flygande in i fönster.
Vintern påverkar deras rörelsemönster starkt. I bärfattiga år kan björktrastar försvinna nästan helt från Sverige och istället dyka upp i stora mängder i Centraleuropa. Detta fenomen kallas irruption, där fåglar ”invaderar” andra områden än sina vanliga vinterkvarter.
Björktrasten visar tydliga tecken på socialt samarbete inom kolonin. Både hanar och honor deltar i revirförsvar, och de försvarar ofta bon gemensamt mot inkräktare. Det är inte ovanligt att flera björktrastar varnar varandra med höga varnläten när ett rovdjur närmar sig.
Björktrasten häckar i hela Sverige utom på de kargaste fjälltopparna, och är vanligast i skogsbryn, parker, trädgårdar, kyrkogårdar och andra halvöppna landskap. Den är särskilt talrik i Götaland och Svealand, men också stabil i stora delar av Norrland.
Det är mycket svårt att skilja könen åt med blotta ögat, eftersom både hanen och honan har samma fjäderdräkt. Däremot är hanar generellt något mer vokala och dominanta i försvarsbeteende, medan honan fokuserar mer på ruvning och att mata ungarna i boet.
Till skillnad från många andra trastar, som oftast är revirhävdande parvis, häckar björktrastar i grupper om upp till 30–40 bon i samma område. Dessa kolonier är ofta livliga, högljudda och starkt bevakade. Fördelen med kolonihäckning är skydd: ju fler ögon, desto lättare att upptäcka rovdjur. Den här typen av häckning liknar mer måsars eller kajors strategier än andra trastfåglar, vilket gör björktrasten unik inom sin familj.
På vintern kan du känna igen björktrastens närvaro på flera sätt:
Spillning under rönnbärsträd
Plockade, tappade bär
Fläckvis bajs på snöytan
Karaktäristiska trekluvna fotspår i snön
Flockar som rör sig snabbt mellan trädtopparna med högljudda tschack-rop
Björktrasten i folktro och kultur
I svensk folktro har björktrasten inte haft någon stark symbolisk roll, men den har ibland kallats ”snöskata”, särskilt i norra Sverige, eftersom den ofta ses i vinterlandskap. Det finns också äldre namn som ”gråtrast”, vilket ibland skapar förväxling med den verkliga gråtrasten (Turdus viscivorus).
Källa // Allt om fåglar
